Spontanbesök på ambassaden

Snacka om att jag, Gustav, har haft det struligt med min visumansökan under veckan. Det ironiska är att jag inte ens behöver ett visum nu på en gång, det är först efter 90 dagar i landet jag måste kunna visa upp ett. Däremot så behöver jag verkligen kunna visa upp mitt pass på flygplatsen, vilket i sin tur har befunnit sig på ambassaden.
 
Pratade med ambassaden i onsdags över telefon med egentligen ett enda resultat på att min handläggare inte är kontaktbar över telefon och når lättas via mail (som hon inte svarar på). Vad gör man i en sådan här situation? Sömnlösa nätter hade passerat och min stresströskel (som i vanliga fall är omänskligt hög) var sedan länge förbi. Jag frågar iallafall om jag får mitt pass om jag kommer upp till Stockholm och hämtar det, vilket inte var några problem alls. Så med andra ord begav jag mig till Stockholm på ett riktigt spontanbesök.
 
Klockan 06 på torsdagmorgon lämnade tåget Borås och väl i huvudstaden mötte vår klasskompis Hayun upp mig. Namnet kanske klingar utländskt för er och kan därför stolt meddela att hon är korean, och därför även vet var denna koreanska amabassad ligger. Väl där hinner jag inte ens öppna munnen förrän Hayun gör en knyck med nacken, håret fladdrar och världens rappaste koreanska börjar komma från henne. De på ambassaden är inte sen att haka på och börja prata rapp koreanska de med. (Vad är det här med att alla asiatiska språk låter så rappa?!). Hayun säger något och de övriga två applåderar lite smått och skrattar. 
 
Mitt pass plockas sedan fram, men de berättar att om jag kommer tillbaka imorgon klockan fyra så är mitt visum klart då. Svårt val? Nej. Klart jag stannar. Tog allt med en klackspark. Bodde hos mina fina vänner Tova och Cameron, fick möjlighet att hänga med dom och säga adjö på riktigt. Tova är naprapat och gav mig dessutom en naprapatbehandling för min nacke. Varit så spänd på sistone att jag trodde jag skulle bli dödsförklarad på grund av spänd nacke. Fredagen fick lov att bli min shoppingdag. Gillade läget.
 
På fredagen anländer jag och Hayun till ambassaden 16.34 och får höra att ambassaden stängde halv fem. Hela livet passerade i revy för mig just dessa sekunder. Men vakten, tack och lov för vänliga vakter, ringde och såg till att vi fick komma in ändå. En sekund senare höll jag både visum och pass i handen.
 
Ett sådant kaos för ett litet papper. Det är helt fascinerande. 
 
Hayun, min koreanska skyddsängel.

Kommentarer
Postat av: Hayun

finis!!!!! så lite så :)

2013-08-25 @ 23:52:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0